onsdag, september 13, 2006





The Deahless Devil – turktrash från tidigt 70-tal av finaste toppkvalitet med den maskerade hjälten Copperhead som tampas med ärkeskurken Dr Satan, till sin hjälp har Copperhead en enerverande tokrolig sidekick som klär sig som och kallar sig Sherlock Holmes. Dr Satan har inte bara filmhistoriens ondaste mustach utan även en fjärstyrd superfarlig robot till sin hjälp. En hel massa handgemäng i klassisk wrestlingstil blir det men också sexig romantik och mest av allt massa dålig skelögd ljudeffektshumor med Sherlock Holmes-sidekicken. Härligt intelligensbefriad underhållning proppad med superknas men slutscenen slår nog alla rekord när Sherlock Holmes helt utan anledning ställer sig på huvudet ovanpå Copperheads huvud (!) och medan de sakta går mot solnedgången akompanjerasw ballansakten av den gamla spexiga hiten Popcorn.

Cannabis – dyster och smutsigt hårdkokt fransk crimerulle med Serge Gainsbourg och Jane Birkin som härjar runt bland uppgivna hippies, transvetiter och självmordsbenägna. Mycket våld, mycket droger och ett mycket dystert slut. Hård film.

Crimson – fransk-spansk samproduktion producerad av Eurocine och som sig bör i en Eurocine-rulle bjuds på knasig underhållning förpackad i brunmurrigt torr och krum stämning. I huvudrollen ser vi Paul Naschy i tajt polotröja och huvudet inlindat i bandage. Naschy är en diamanttjuv som blir skjuten i huvudet och hans kumpaner kommer på den lysande idén att rädda hans liv genom att transplantera en frisk hjärna till hans skottskadade huvud. Dessvärre väljer de som hjärndonator den extremt onde ondingen The Sadist (!) och detta leder till att Naschy börjar stappla omkring och förgripa sig på oskyldiga kvinnor..

Dead-End Drive In – i det framtida 1990-talet är det nån slags närmast postapokalyptiskt samhälle och myndigheterna förvarar oönskade slackerungdomar på drivein-biografer där de passiviseras med snabbmat, öl och skräpfilm (bland annat regissörens egen ”Escape 2000”). Rätt sunkig australiensisk film som ändå gör något hyffsat eget av Mad Max-temat och det stela syntiga 80tals-soundtracket är härligt.