måndag, juli 10, 2006

Rymden, grottor och ett folktomt Venedig.


The Humanoid
Aldo Lado var mästare på giallo och terror men hade även andra strängar på sin lyra, vilket den här toppenlysande finfina starwars-kopian visar. Allt är toppen och mysigt och dumt och härligt och underbart. Fantastiskt syntsoundtrack från Morricone (kan nog vara enda syntsoundtrack jag hört från honom, i alla fall vad jag kommer på just nu). Underbar scenografi, miniatyrer och effekter. Härligt stelt skådespeleri och lagom barnsligt och dumt matiné-äventyr. Supersköna ärkeskurkar och en Darth Vader-kopia av rang. Lados speciella drömkänsla är närvarande hela tiden och denna gång filtrerad genom matinéfilmsfiltret. Han har dessutom fått hjälp här av knasfarbröderna Margheriti och Enzo G Castellari - ja herregud! Kan inte komma på något dåligt med filmen – möjligen att den kunde vara några timmar längre.

Master of the world
Det var ingen barnlek att ta sig igenom detta vemodiga grottmännisko-drama helt utan dialog men med en hel massa ”aaaargh...uh...uh...oh, oh, aah” och den mest brunmurriga av alla brunmurriga stämningar. Det tog mig tre sittningar för att komma igenom hela filmen men på något perverst vis blev jag mer och mer förtjust i den ju mer jag såg och vid tredje och sista sittningen började jag perverst nog bli lite förtjust i filmen. Soundtrackets sorgliga primalsynt med långsamma arpeggio och filtersvep är så mystiskt malplacerat men samtidigt så perfekt att jag inte kan tänka mig något lämpligare. En del gore med hjärnätning och sånt blir det men annars är den enda action som bjuds begränsad till taffliga strider med stenyxor och träspjut samt lite björnbrottning. Svårt att säga vad som egentligen fängslar med en såhär pass ocharmig och tråkig film men nåt är det och även om jag inte planerar att se om just den här på ett tag känner jag att lite mer grottmänniskofilm nog måste upplevas. Vilka finns det nu igen? Grottbjörnens folk, Caveman, Clan of the Cave Bear, Quest for fire.

The bloodstained shadow
Blev glatt överaskad av denna då jag inte är så jätteförtjust förtjust i Antonia Bidos ”Watch me when i kill” och dessutom läst en och annan negativ recension på den här. Själv har jag inte mycket alls att klaga på, nog ingenting när jag tänker efter, eller jo det har jag ju – det finns ett par slowmotionscener som är plågsamt fult gjorda men det är i sammanhanget en petitess för filmen som helhet är kanon. Bra manus och skön stämning i ett folktomt och lite drömskt overkligt Venedig, en långsam och mystisk känsla som funkar mycket bra och stärks av utmärkt foto/klipp. På toppen av detta ett mycket trevligt artrock-soundtrack från Stelvio Cipriani arrangerat och framfört av Goblin.