DEATH BED - THE BED THAT EATS

Mycket orginell extremlågbudgetfilm från -77 om en säng som ja just det äter upp människor. Storyn är väldigt simpel och filmen är extremt avskalad på alla vis - foto, scenografi, dialog (som i stort sett icke existerar, det mesta berättas av ett berättarjag som är ett spöke som hålls fången i en vägg bakom en tavla!), effekter, ljud. Ändå lyckas filmen på ett mycket lyckat vis framkalla en mycket surrealistisk drömkänsla, mycket tack vare skådespelarnas ickeskådespel, det långsamma tempot samt det konstiga ljudspåret med pålagda ljudeffekter, knassyntar och allmänt mystiska ljud (som ibland låter lite som nån tidig elektroakustisk experimentmusik straight outa Fylkingen, typ Rune Lindblad eller så). Väldigt unik film som är svårbeskriven men tänk dig att en ung David Lynch, Jean Rollin och Bill Viola får en tusenlapp och blir ombedda att tillsammans filma en Hammer-skräckfilm. Regissören George Barry vet jag egentligen ingenting om, förutom att det här är en studentfilm och dessutom hans första och enda film. Death Bed är en helt underbar film som antagligen avfärdats av fler än en obegåvad tittare som ovanligt dålig b-skräck.