LIVING DOLL
Rätt embarmerlig brittisk film om en störd ung man som är hemligt förälskad i en kvinna som dör i en olycka. Eftersom killen praktiskt nog har sommarjobb på bårhuset plockar han hem liket och tar kärleksfullt hand om det och är lyckligare än nånsin. Tyvärr är allt i denna film så dåligt genomfört och den är extremt seg att ta sig igenom. Exploitation-mäster Dick Randall ligger bakom produktionen och jag antar att han hade sett Nekromatik som kom nåt år tidigare och han tänkte väl att det där med lik det är nog nästa heta grej. Till filmens fördelar (jo det finns några) hör det trots allt rätt intressanta temat, att Eartha Kitt spelar en jätteilsken hyresvärd, samt filmens skumt drömlika stämning som kommer sig främst av det ovanligt stela och usla skådespelet kombinerat med extremt dåligt skriven dialog samt det faktum att filmen utspelar sig i New York men de flesta karaktärerna pratar med brittisk accent.

TARKAN VERSUS THE VIKINGS
Ååååh turktrash! Denna underbara turktrash. Här handlar det om tuskisk barbarfilm från 1971 och det sparas minsan inte på krutet. det överdoseras av dumheter i form av dåligt gjorda jättebläckfiskar, mörkmuskiga vikingar med blonda peruker, fantastiskt färgranna dräkter, superskevt soundtrack och underbara miljöer. En av de mest underhållande filmer jag sett i år.

MILL OF THE STONE WOMEN
Fransk-italiensk gotisk skräck från 1960. Storyn är rätt standard med en galen proffesor och det köret men det är en underbart vacker film vad gäller scenografi, foto, ljus och som ögongodis och stämningsupplevelse är den klart sevärd.

TORANS HÄMND (The Archer And The Sorceress)
Trevligt och bra barbaräventyr med massor av ormmänniskor, magiska vapen, odöda och allt annat vi vill ha i våra barbarfilmer. Billiga ljuseffekter och rökmaskin används flitigt och det gillar vi såklart. Soundtracket är helt makalöst elektronisk avant med skön primitiv touch komponerat och framfört av Ian Underwood från The Mothers Of Invention. Filmen är egentligen en pilot till en TV-serie som aldrig genomfördes, tyvärr får man säga. Istället får man se om denna film gång på gång (det håller den för) och drömma om den där tvserien. Regisören Nicholas Corea gick vidare och skrev och regiserade TV-milstolpar som Hulken, Star Trek, Airwolf, Outlaws, Street Hawk, Walker Texas Ranger.

HOUSE OF THE LONG SHADOW
Huvudpoängen med den här filmen var att samla fyra klassiska horrorlegender som aldrig tidigare synts tillsammans - Vincent Price, Christopher Lee, Peter Cushing och John Carradine. Tyvärr fick de dåligt manus och dialog att slåss mot och filmen lyfter aldrig, även om ett par halvsmarta twistar klämts in. Överhuvudtaget ett ritkigt idiotprojekt att ge sig på att göra sån här oldschool-skräck i mitten av 80-talet då genren sedan länge var död och begraven och omkörd av slashers och dylikt. Man kan väl se det som en sista hammerhorror-dödsrykning, tveksamt dock om liket levde.