HAWK THE SLAYER (uk, 1980)

Knastertorr matiné-fantasy som utspelar sig i en tråkig granskog. Hawk (filmhistoriens mest okarismatiska och uttryckslösa hjälte) ska slåss mot sin onde bror Voltan (Jack Palance) och har till sin hjälp en dvärg (en helt vanlig snubbe som är typ 160 cm), en jätte (en helt vanlig snubbe som är typ 195 cm), en riddartyp med ett automatarmborst, och en alv (som ser ut som en vulcan och verkar seriöst autistisk). Detta härliga svänggäng ger sig ut i den tråkiga granskogen till tonerna av rymddisco och lasereffekter för att försvara ett nunnekloster mot Voltan. Jag är orimligt svag för såna här matinéäventyr och den här var helt okej om än kanske inte i klass med samme regissörs PRISONERS OF THE LOST UNIVERSE som jag skrivit om tidigare här.

PROJECT GRIZZLY (kanada, 1996)

Dokumentär om en kanadensisk Zeb Macahan-typ som efter att ha blivit attackerad av en grizzlybjörn blir besatt av tanken att tillverka den ultimata skyddsdräkten mot grizzlys. Av någon outgrundlig anledning får han med sig sina redneckkompisar på detta uppdrag och under många års tid arbetar de med dräkten och genomför "tester" som går ut på att utsätta Zeb och hans dräkt för extrem påfrestning genom att: kasta ut honom för ett stup, banka på honom med baseballslagträn, köra på honom med truck, kasta trädstammar mot honom. När de till slut ger sig ut i vildmarken för det slutliga ultimata testet med en levande vild grizzly floppar allt. Mycket underhållande och intressant porträtt av en besatt vildmarksman som påminner på flera sätt om Herzogs Grizzly Man, fast inverterat för den här grizzlymannen är livrädd för björnjävlarna.

DAGON (spanien, 2001)

H.P. Lovecrafts universum och mytologi är ju som gjord för att bli lysande bra skräckfilm och ändå har varje (med undantag av 2001 års experimentella kortfilm/stumfilm Call Of Cthulhu) försök slutat i katastrof. Dagon är väl ett av de bättre försök jag sett och ändå är det så fel. Lovecrafts fantastiska skräcklitteratur handlar om krypande, hallucinatorisk fasa. Det handlar om det okända, det främmande, det som inte går att namnge, det som är helt bortanför våra referensramar, det som får verkligheten att vränga sig själv ut och in och sätta tillvaron i nytt ljus. Det handlar om livet helt enkelt, att vi föds varje morgon och dör varje kväll, att vi ständigt är nyfödda barn och främlingar inför verklighetens mysterium och till och med oss själva. Det handlar alltså INTE om att radda upp slemmiga monster. Såklart har monstren en mycket viktig roll i Lovecrafts mythos, men man kanske kan säga att skuggan de kastar är viktigare än deras själva kropp. Typ. Nåväl, för mig är det ett mysterium att detta inte skildrats på film, då det vore otroligt tacksamt att leka med och vrida och vända på dessa existentiella frågor i en skräckfilmskontext. En lagom balans av kletiga klibbiga monster och existentiell ångest och hallucinatorisk verklighet/icke-verklighet - det låter som ett jobb för Cronenberg.

NECRONOMICON (fra/us, 1993)

Ja som sagt.

THE ULTIMATE MISSION (nordkorea/italien, 1988)

Italienske Fernando Baldi gör en kommunistisk flåsaction i Nordkorea med Kim Il-sungs goda minne. För bra för att vara sant, var det första jag tänkte. Och ja det var det ju. Så mycket kommunistiskt blir det inte men bara vetskapen att denna dumaction är inspelat i annars så slutna nordkorea kittlar ju. Annars skiljer sig inte filmen så väldigt mycket från annan extremdålig italiensk action från sent åttiotal, förutom att biljakterna sker med konstigt stora tunga lyxbilar, jag antar att de enda bilar som gick att tillgå var sånna som användes i partitoppens parader. Tråkig rulle som jag blev tvungen att spola mig igenom, så kanske missade jag nåt subtilt kommunistiskt budskap bakom testosteronflås, explosioner och automatvapenstrider.