SWAMP OF THE RAVENS (1974)

Drive in-trash från Eucuador om en galen vetenskapsman som experimenterar med att väcka de döda, vilket inte går så bra som han önskar så han får se till att dumpa kroppar på löpande band i ett träsk där inte korpar (som titeln vill påstå) men gamar får snaska loss på dem, fast de usla gamarna är illojala och sprider omkring likdelar som väcker polisens intresse och vår vetenskapsman får polisen i hälarna. Det bjuds på en del spektakulära obduktionsscener och kärlek mellan vetenskapsman och död kropp men inget kan riktigt ruska liv i denna rätt sega film som står still mest hela tiden och trampar träskvatten. Soundtracket är oväntat knäppt och blandar friskt mellan psychrock, primitiv synth och skev muzak med falsksång och märkliga textrader som “Oh I wish you were dead, my own robot”.


NIGHT OF THE SKULL aka NIGHT OF THE ASSASSINS (1973)

Spansk gotisk horror av Jess Franco, baserad på Edgar Allen Poes “The Cat and Canary” och Franco är riktigt städad och skärpt och lyckas hålla ihop historien hela vägen, överraskande fritt från sleaze, knas och förvirring. En mördare med dödskallemask smyger omkring på det gamla slottet och plockar folk på fantasifullt utstuderat sadistiska vis. Det blir ett klassiskt alla-samlas-i-salongen-och-testamente-läses-upp-drama och alla är skumma och misstänkta och det blir gialloesque gothdeckare som funkar riktigt bra. Trevligt.

SPIDER LABYRINTH (1988)

En lite bortglömd italiensk rysare som är värd att plockas fram i ljuset. Det är inte lysande och fantastiskt, men helt okej film som bygger upp en mystiskt otäck stämning som funkar skitbra och vi får en skräckis i gränslandet mellan gotisk horror, giallo, monsterfilm och thriller. De usla specialeffekterna drar ner filmen rejält men lyckas ändå inte döda den fina skräckstämning som är filmens behållning.



EL VIOLADOR INFERNAL (1988)

Mexikansk ondska utan pardon! Den onde fulingen Carlos är dömd till döden och skickas i elektriska stolen men får i dödsögonblicket besök av någon slags helvetesdrottning/demon som väcker upp honom igen och lovar honom ett liv i lyx och överflöd om han i gengäld lovar att våldta och mörda alla han kommer åt och sedan rista in 666 i deras kroppar. Carlos lovar och börjar leva livets glada dagar som El Violador (The Rapist) och kör dekadent lyxlir med pengaöverflöd, lyxbil och ohämmat mycket heroin, kokain och hasch och ett och annat besök på manikyrsalong. Detta varvar han som utlovat med att våldta och mörda och rista in 666 på så många män och kvinnor han kommer åt, och ibland slår han till med att skjuta laserstrålar från ögonen (många billiga lasereffekter har man sett men de här slår billighetsrekord). Allt är taffligt och fult, den ständigt puttrande musiken i filmen låter som nåt från en femtiotals-scifi, skådespelet är stelopererat frånvarande och allt är obehagligt kallt i denna sadistisk-misantropiska film som är svår att inte tycka om för sin dumma hejdlöshet.