Eyes of crystal
Överaskande bra modern italiensk thriller. Nån slags giallo/seriemördar-hybrid med en del gore och helt okej manus. De har antagligen sneglat en hel del på Seven när de gjorde denna och de lyckas föra in det bra i en italiensk tradition. Bra berättat och gediget hantverk. Helt okej film.

In the realms of the unreal
Småtråkig dokumentär om fantastiske konstnären Henry Darger.

Let me die a woman
Amerikansk mondo som exploaterar transsexualism och könsbyte, gjord av den klassiska kvinnliga explotationfilmaren Doris Wishman med filmer som ”Diary of a nudist”, ”Behind the nudist curtain”, ”Another day, another man”, ”Keyholes are for peeping”, ”The amazing transplant” och ”Dildo heaven” på sitt samvete. I ”Let me die a women” vägleds vi av den krumme torrbollen Dr Leo Wollman som sittande bakom sitt skrivbord sakligt och med hjälp av anatomiska planscher förklarar hur trassexualism och könsbyten fungerar och går till såväl mentalt som fysiskt. Detta varvas med dokumentära blodiga operationsscener, uppenbara arrangerade gruppterapisamtal med en samling trans-patienter, samt simulerade (dock inte överdrivet stimulerande) sexscener med transsexuella i olika stadier i sin process. En riktig freakshow till film såklart men trots allt skildras de transsexuallas liv och öden med överaskande stor empati, i vilket fall är attityden till transsexualism och könsbyten liberal och inkännande. Sen rör det sig såklart om chockumentär och filmen syfte och uppsåt var naturligtvis inte något annat än att chocka och dra in snabba pengar.

Crocodile
Mmmm! Dödenfråndjupet-filmer gillar vi och den här thailändska är ingen dålig rackare. Eller det är den ju på flera sätt men den är samtidigt väldig eget och så pass snurrig att jag ger den två tummar upp. Konstiga filmvinklar, jättemärkligt klippt och ett ljudspår som pendlar mellan småförvirrande och whattafuck! Pga testsprängningar har en krokodil växt till bizarro-storlek och den är inte glad. Mycket fina miniatyrer och härlig krokodilmodell. Lite krokodilslakt mondostyle hinner de stoppa in också.

Stormquest
Buskisbarbar är en hybrid vi bjuds på alltför sällan. Det här är jättedumt och humorn ligger på plågsamt låg nivå. Och man behöver inte riskera att missa något av alla platta skämt för de är samtliga ljudsatta med tokiga ljudeffekter. Endast för barbarkompletister och vänner av låg och platt buskis.

Tenebrae
Precis lika bra som jag mindes. Fina grejer.

Shock
Som jag minns det var jag inte helförtjust i denna när jag såg den för några år sedan men jag tyckte det var dags att se om den och nu föll den mig faktiskt bättre i smaken. Jag blir otroligt charmad av alla skräckeffekter de lyckas uppnå med så otr5oligt enkla och smått geniala lösningar vad gäller foto/klipp/ljud. Vansinnigt jobbig ungjävel som gnäller sig genom filmen men jag ser förbi det då allt nnat lyckas såpass bra vad gäller hederlig gammal horror-stämning.

Seven bloodstained orchids
Bra och hård Lenzi-giallo.

Death laid an egg
Fantastisk film som jag såg för andra gången nu. Tror nog att den är som bäst efter en sådär fem sex tittningar.

Return of the barbarian women
Barbarbuskis, åh denna underbara barbarbuskis. Det här är engelsk utgåva av “Amazons and supermen” och ja vad sager man… en av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier. Barbarer, amazoner, superhjältar trikåer, kungfu, buskis, och en hel massa knasmusik. Har sedan tidigare kopia på den danska hyrutgåvan som är widescreen och en vacker dag ska jag lägga mina vantar på den kassetten men tills vidare funkar denna pre-cert utmärkt. Den har dessutom ett fullständigt galet klichémässigt tecknat barbarfilmsomslag (som inte på något vis avslöjar att det rör sig om knasbuskis).

Ratman
Knasigare än knasigt blir det när man tar världens minste skådespelare Nelson de la Rossa (0,72 meter över havet) och monterar monstertänder i käften på honom och ber honom spela världens farligaste och ondaste råttman. Stoppa in David Warbeck och Janet Ågren och dumskön åttiotalskänsla och du har en vinnare. Fyndade den japanska vhs:en för en ynka hundring, vilket känns bra då den brukar kunna gå för lika många dollares på ebay. Omslaget på japanaren är dessutom i en liga för sig – ett fullständigft vansinnigt kollage med massa bilder på råttmannen.

Tre barbarer och tre gialliklassiker.

Sorceress
Lika bra som jag mindes, eller kanske bättre ändå. Tvillingsystrarna Mira och Mara är jagade av sin far den onde konung Traigon som lovat att offra sitt förstfödda barn till guden Kalgara och de får slåss för sitt liv dagarna i ända. Som sällskap på sin färd har de en hurtig halvnaken barbar, en viking med hornhjälm och hela kittet, samt en extremt dum och överkåt faun som hoppar jämfota och gnäggar som en get exakt HELA tiden. Vårt härliga svänggäng blir jagade av barbarkrigare, lustgasbombsbeväpnade apmänniskor och krigarvåldnader. Dumheterna staplas på varandra i ett rätt högt tempo. Många fina effekter med ljusstrålar som far ur ögon och händer och det gör mig alltid knäsvag av lycka.

Den magiska zonen (Wizards of the lost kingdom)
Underbart fantasyäventyr om pojken Simon som jagas land och rike runt av den onde Shurka som vill åt Simons magiska ring. Vid sin sida har Simon krigaren Kor samt en helt obetalbar Chewbacca-kopia som ”pratar” som en förvirrad fyllerist och ser ut som en epatraktorinredning av vit krossad plysch. Också här bjuds på tjusiga ljusstråle-effekter och jag blir såklart helt till mig och börjar hoppa jämfota och gnägga som en get.

The sword of the barbarians
Mustigt äventyr med Peter McCoy (Pietro Torrisi) som barbaren Sangraal som är ute på quest och slår följe med amazonen Aki och ”den underfundige Wang från landet i öster”. Wangs underfundighet består i förnumstiga självklarheter som han glatt delar med sig av till höger och vänster. På sin färd får våra vänner slåss mot bland annat en stam neandertalare, de svarta ryttarna, blinda grottvarelser och till sist den allsmäktiga Eldsgudinnan. Turligt nog har Sangraal hittat världens största magiska armborst som är det enda som biter på den alsmäktiga Eldsgudinnan. Bra barbarfilm dock helt utan ljusstrålar.

The case of the bloody iris
Såg om denna (passande nog med min gialloälskande flickvän som heter Iris) och jovisst den håller. Jag stör mig dock lite på de tramsiga buskiselementen med polisens dumme sidekick och Edwige Fenechs tokroliga rumskompis som är asjobbig och man bara längtar efter att hon ska bli mördad. Annars är den finfin på alla vis.

The strange vice of mrs. Wardh
Bröderna Martinos första giallo är riktigt bra och välgjord med Edwige Fenech och George Hilton i huvudrollerna samt Ivan Rassimov i paradroll som onding. Snygg film, smart och oväntad mordkomplott och helknasig musik från Bruno Nicolai, vad mer kan man önska.

The case of the scorpions tail
Dags att se om denna klassiker med. Bröderna Martinos uppföljare till Mrs. Wardh och visst det är habila grejer. Allt funkar som det ska.

Rymden, grottor och ett folktomt Venedig.

The Humanoid
Aldo Lado var mästare på giallo och terror men hade även andra strängar på sin lyra, vilket den här toppenlysande finfina starwars-kopian visar. Allt är toppen och mysigt och dumt och härligt och underbart. Fantastiskt syntsoundtrack från Morricone (kan nog vara enda syntsoundtrack jag hört från honom, i alla fall vad jag kommer på just nu). Underbar scenografi, miniatyrer och effekter. Härligt stelt skådespeleri och lagom barnsligt och dumt matiné-äventyr. Supersköna ärkeskurkar och en Darth Vader-kopia av rang. Lados speciella drömkänsla är närvarande hela tiden och denna gång filtrerad genom matinéfilmsfiltret. Han har dessutom fått hjälp här av knasfarbröderna Margheriti och Enzo G Castellari - ja herregud! Kan inte komma på något dåligt med filmen – möjligen att den kunde vara några timmar längre.

Master of the world
Det var ingen barnlek att ta sig igenom detta vemodiga grottmännisko-drama helt utan dialog men med en hel massa ”aaaargh...uh...uh...oh, oh, aah” och den mest brunmurriga av alla brunmurriga stämningar. Det tog mig tre sittningar för att komma igenom hela filmen men på något perverst vis blev jag mer och mer förtjust i den ju mer jag såg och vid tredje och sista sittningen började jag perverst nog bli lite förtjust i filmen. Soundtrackets sorgliga primalsynt med långsamma arpeggio och filtersvep är så mystiskt malplacerat men samtidigt så perfekt att jag inte kan tänka mig något lämpligare. En del gore med hjärnätning och sånt blir det men annars är den enda action som bjuds begränsad till taffliga strider med stenyxor och träspjut samt lite björnbrottning. Svårt att säga vad som egentligen fängslar med en såhär pass ocharmig och tråkig film men nåt är det och även om jag inte planerar att se om just den här på ett tag känner jag att lite mer grottmänniskofilm nog måste upplevas. Vilka finns det nu igen? Grottbjörnens folk, Caveman, Clan of the Cave Bear, Quest for fire.

The bloodstained shadow
Blev glatt överaskad av denna då jag inte är så jätteförtjust förtjust i Antonia Bidos ”Watch me when i kill” och dessutom läst en och annan negativ recension på den här. Själv har jag inte mycket alls att klaga på, nog ingenting när jag tänker efter, eller jo det har jag ju – det finns ett par slowmotionscener som är plågsamt fult gjorda men det är i sammanhanget en petitess för filmen som helhet är kanon. Bra manus och skön stämning i ett folktomt och lite drömskt overkligt Venedig, en långsam och mystisk känsla som funkar mycket bra och stärks av utmärkt foto/klipp. På toppen av detta ett mycket trevligt artrock-soundtrack från Stelvio Cipriani arrangerat och framfört av Goblin.

Framtidsbarbar, tågterror, röd regnkappa, skolflickemord samt varulven v/s snömannen.

Yor – hunter from the future
Underbart barbaräventyr där en smådum och vilsen Yor i blond nyvaken Gustav Wasa-frisyr vandrar omkring i barbarvärlden med en stenyxa och slåss mot jätteödlor och grottmän. Mot slutet snurrar det till ordentligt och allt förvandlas till en starwars-ripoff med Darth Vader-kopian Overlord och hans robotar och det blir laservapen och scifi för hela slanten. Fantastisk film!

Night train murders
Hederlig gammal terror när den är som allra bäst och otäckast. Två trubbelmakare till terrormän åker nattåg och ställer till med allmän terror. En till synes normal och hederlig kvinna joinar grabbarna och hon tar över terrortaktpinnen helt och blir pådrivande i eländet och två unga flickor på jullov får det tråkigt. Stark film som är jobbigt ond.

Eyeball
En skön samling dumma amerikanska turister stapplar omkring i Barcelena och dör lite då och då. Anses väl vara Lenzis svagaste giallo men jag uppskattar den. Skön stämning, bra mördarjakt där typ alla i hela filmen hinner bli misstänkta, våldsamma hackautettöga-mord av stenhård mördare snyggt maskerad i röd regnkappa, finfin Bruno Nicolai-musik och en härligt krystad sluttwist.

Rings of fear
Tredje filmen i Massimo Dallamanos school girl-trilogi når inte upp till de två tidigare ”What have you done to Solange” och ”What have they done to your daughters” men har ändå sina poänger, bla ett orginellt val av mördare. Hög sleazefaktor och smutsig stämning som krockar med glatt funky musik från Riz Ortolani. Helt okej film.

Werewolf and the yeti
Waldemar Daninsky åker på äventyr till Tibet och blir tillfångatagen av två tibetanska kvinnovampyrer som biter honom vilket såklart leder till att han blir... varulv – så kan det gå. Härligt Naschy-äventyr där han stapplar omkring i snölandskap, grottsystem och fängelsehålor och hinner med en liten slutstrid med snömannen. Slött tempo, murrig stämning och soundtrack med etnofeeling. Bra grejer!

Nunnor, skendöda, mördarfiskar och stelopererat 80-tal

Satanico pandemonium
Mexikansk nunsploitation med mycket långsamt tempo och tjusigt foto. En ung nunna får djävulen i sig och försöker förföra en underårig pojke och en medsyster, när detta inte lyckas blir det dags att mörda. Tjusigt foto som sagt och väldigt bra soundtrack med knassyntar och allmänt konstiga ljud och en drömsk känsla filmen igenom – tummen upp.

What have they done to your daughters
Inte så mycket av giallo egentligen utan mera klassisk deckare/snutfilm och en mycket välgjord sådan. Superbra soundtrack, härlig historia och bra deckargåta. Skön stämning och jag gillar filmen väldigt mycket.

Short night of glass dolls
Egensinnig och väldigt speciell giallo med lysande stämning och atmosfär. Utspelar sig i Prag och berättarjaget är en ”skendöd” man på bårhuset – mycket skumt och det funkar väldigt bra. Långsamt kryper filmen fram och skräcken vävs fram i bild/klipp/ljud/musik/stämning. Skitbra soundtrack från Morricone och Bruno Nicolai. En film man vill se om, vilket den oxå växer av. Imponerande debutfilm av Aldo Lado.

Killer fish
Flåsdum Margheriti-action med överskott på lama oneliners, miniatyrer som sprängs, mördarfiskar och ostigt discosoundtrack. Det jagas diamanter på en sjöbotten där de vaktas av 10000 hungriga pirajor och en och annan piraja-atackk bjuds. Inte helt ocharmigt raffel med hög dumfaktor men lite väl lamt och tråkigt.

Hitcher in the dark
Vansinnigt dum och dålig thriller från -89 av en gammal och trött Lenzi om en arg ung man i pilotbrillor som åker runt i sin husbil och letar tjejer som när han inte våldtar eller dödar dem gärna sminkar och friserar dem som sin mamma som han saknar. Precis allt i denna film är stelopererat och andas kallt ondskefullt sent 80-tal, inte på ett bra läskig sätt utan bara på ett äckligt läskigt sätt. Pallade inte se klart eländet men ska ändå av nån slags princip göra det nångång i framtiden när jag samlat kraft.