lördag, april 03, 2010



SLUMBER PARTY MASSACRE (1982)

Klassisk slasher med hög cheesefaktor. Skolans tjejbasketlag har pyjamasparty där de passar på att röka gräs och vara topless. Partyt störs dock av en galen seriemördare som rymt från fängelset för att dra igång lite seriemördande på flickorna med hjälp av en jättestor borrmaskin. Mycket hotpants, mycket bröst, mycket gore och mycket borrmaskin. Intressant är att filmens manus är skrivet av den lesbiska feministaktivisten Rita Mae Brown. Det sägs att hon skrev den som en parodi på genren, dock filmades den inte alls så utan är i stort sett som vilken som helst annan slasher från tidigt 80tal, kanske något mer over-the-top. Bra och viktig skräpfilm är det hur som helst.

SLUMBER PARTY MASSACRE 2 (1987)

Ett gäng heltossiga tjejer som har ett rockband har pyjamasparty och det står ju inte på förns de börjar hälla vin över varandra och ta av sig topless och ha kuddkrig. Sen blir det mord. Helt vansinnig film med en del Elm Street-ripoffs i form av massa knäppa drömscener och hallucinationer, och så toppar vi det med en mördare som använder sig av en kombinerad elgitarr/jätteborrmaskin. Jo man tackar.

SLUMBER PARTY MASSACRE 3 (1990)

Jaha då var det dags för pyjamasparty igen. Vi kan dealen, en bunt tjejer har föräldrafritt och klär på sig pyjamas men passar också på att ta av sig pyjamas och stripteasedansa för varandra, det är ju sånt tjejer gör när de hänger i gäng. En psychomördare med jätteborrmaskin knackar på och börjar borra. Den här gången är det lite småfinurligt med twistar och red herrings och sidospår och man får gissa lite vem som egentligen gör vad. Ändå är det klart segt och tråkigt. Man kan glädjas en del åt alla puffärmar och illasittande högt-i-midjan-jeans samt några vansinnigt dumma bli-jagad-och-skrika-scener men överlag är det ocharmigt och stiff och tråkigt. Egentligen brukar jag vara rätt förtjust i slashers från tidigt nittiotal, just när de började bli såhär stela och ocharmiga men den här funkade inte. Kanske för att jag tycker så mycket om de två föregångarna och deras vansinniga overload av dumcharmigt åttiotal.