VAMPYRER, VARULVAR OCH ÄCKLIG NORSK TEXTREMSA

Werewolf shadow
Charmtrollet Naschy är Waldemar Daninsky den olycklige varulven som i denna film har en syster som är vampyr och bara det är ju hur bra som helst. Spansk gotisk skräckklassiker av Leon Klimovsky. Mycket slott, mycket vampyrer, mycket slowmotion, mycket rök, mycket varulv, lite zombie. Fantastiskt bra film med mycket skön drömsk atmosfär.

Curse of the devil
Mera Naschy, dock inte fullt lika bra som Werewolf Shadow (fast fortfarande fantastiskat bra), även om det känns ganska mycket Klimovsky om denna film med är det inte han bakom rodret. Jag håller nog bannemej på att förvandlas till naschyfil. Spansk varulvsgotik är ju faktiskt bästa skiten!

Mystère
Jobbigt dålig semigiallo från -83 utan någon som helst finess. Fult foto, dåligt skådespel, larvigt platt manus och äcklig musik. Har den på norsk kassett med äckliga norsk textremsa. Nån som vill köpa?

TROG

En apmänniska som hittas av en grottexpedition tas till ett forskningscenter där man döper grottmänniskan till Trog (troglodite liksom) och glatt börjar experimentera på honom. Bland annat lär de sig att färgen grön gör honom glad och rött jättearg samt att klassisk musik får honom att börja dansa medan pop gör att han börjar morra och slå vilt omkring sig. Sen kommer de på den genialiska idén att operera honom så han kan börja tala. Lite oklart hur det praktiskt går till men efter operationen snurrar det hur som helst till ordentligt och en sån där hypnos-spiral täcker hela bilden för att sedan gå över till helt omotiverad lerfigur-film med olika dinosaurier som slåss i tio minuter. Den gamla klassiska Hollywood-stjärnan Joan Crawford gjorde med denna vansinnigt dumma lågbudgetfilm en tragisk och ovärdig sorti från filmvärlden, hon lär ska ha varit konstant berusad och henns yviga överspel och sludrigt överdramatiska dialog pekar inte direkt på något annat. Mer trivia: John Scott som skrivit soundtracket har även gjort soundtrack till ”Yor – hunter from the future”, Michael Gough som här spelar den onde kapitalisten Sam Murdock skulle senare komma att spela Alfred i Batman-filmerna, Trogs skabbiga mask/dräkt är en modifierad gammal apdräkt från Kubricks ”2001”.

W IS WAR

Makalöst snurrig och knäpp filippinsk actionvåffla om ett überondskefullt brottssyndikat som fulla på opium och klädda i läder och nitar, bar överkropp, mohikan och clownsmink härjar loss och ställer till med elände. Polisen W2 och hans kompanjoner R2, D1 och V1 måste bekämpa dessa ondskans trubbelmakare (som heter saker som Nesfero, Praxis och Pentagon) och W2 dödar bovarnas ledare Nesferos bror. Då blir Nesfero arg och hämnas genom att på W2s bröllopsnatt skära av honom hans penis varpå hans nyblivna fru gör det enda rätta, lämnar honom för en av hans kollegor. W2s förtvivlan vet inga gränser och han ger sig ut på en personlig vendetta och rensar upp bland lågliven och skumrasket. Nån slags madmax-ripoff rör det sig om vad gäller kläder, vapen och fordon fast det finns inget annat som tyder på eller antyder att det skulle röra sig om en postapokalyptisk värld överhuvudtaget. Soundtracket är lika snurrigt som resten av filmen och består av spridda skurar agentfunk med fuzzgitarr och knasmoog, smetig tropikpop och filippinsk surfrock. Tidslinjen i filmen är minst sagt oklar och det hoppas lite som det vill mellan olika scener i mitt i scener och det hela blir till slut en drömlik känsla, eller ja kanske mardrömslik känsla snarare. Det snurrar på utav bara tusan med lite kungfufighter, lite läder- och nitklädda bovar som spelar akustisk gitarr och dansar, lite katolska söndagsskoleelever som kidnappas, lite filippinska dvärgar med afro och hippieskägg, lite konstiga seanser och gud vet vad ända till finalen som består av en helt sjuuukt lång slutstrid som maler på i över tjugo minuter utan en enda replik, det bara bombas på med fighter, vapen, explosioner och bil- och motorcykeljakter helt utan rim och reson. Ja herregud vilken bra film!

ROSSO SANGUE (aka ABSURD aka ANTROPOPHAGUS 2)

George Eastman är nån slags übermänniska eller människoliknande monster om man så vill med snabbkoagulerande blod och en stark vilja att skada oskyldiga människors huvuden med vassa föremål - en får en borrmaskin genom huvudet, en ishacka i huvudet på en annan, en tredje får huvudet kapat på längden i en sticksåg och så vidare i en och en halv timme. Till skillnad från första ANTROPOPHAGUS har Eastman i denna film inget smink/mask alls (och vem behöver det om man har superkoagulerande blod) dock är denna film precis som ettan regisserad av skräpmäster Joe D´Amato.

FIFTH CORD

Franco Nero är en nedsupen mansgris till journalist som får en mordgåta på halsen. Vansinnigt snyggt foto av Vittorio Storaro som även fotat ”Mardröm blir verklighet” som jag skrev om för ett tag sedan, men även lite kändare filmer som tex Bird With The Crystal Plumage och Apocalypse Now. Fotot är verkligen sjukt välgjort och tillsammans med Luigi Bazzonis stilsäkra och strama regi vävs en finfin film fram. Nero gör kanske sitt livs roll och kameran älskar honom varje sekund. Allt känns välgjort och tajt.

STRIP NUDE FOR YOUR KILLER

På en slags modefotostudio är det ond bråd död som gäller och en efter en blir folk nersablade av en stenhård läder- och motorcykelhjälmbeklädd mördare i denna slasher-giallo. Så fort det finns tillfälle tar folk av sig kläderna, och många tillfällen blir det. Svängigt soundtrack och fula underkläder. Inte särskilt smart, inte särskilt snyggt men helt okej underhållning för folk med tycke för sleaze, snusk och smuts.

FRENCH SEX MURDERS

Egentligen ingen särskilt slipad giallo men jag är sjukt såld på denna smutsiga film. Regissören Ferdinando Merighi är en anonym och inte direkt överdrivet produktiv rackare som gjorde sin debutfilm -57 sen ingenting fram till -72 då han släppte ifrån sig denna film samt spaggewestern ”They Called Him Trinity” och sedan blev det tyst igen och så lär det nog fortsätta då karln antingen är död eller strax över 80 år. Jag är inte säker men jag tror French Sex Murders är en Eurociné-produktion och med tanke på den småsnuskiga känslan och snurriga stämningen kan det mycket väl vara så. Anita Ekberg är bordellmamma och den gamle Jess Franco-favoriten Howard Vernon är en galen professor som tycker om att dissekera ögon samt är lite väl förtjust i sin egen dotter. Ett mord på en av Anita Ekbergs flickor startar en hel radda av brutala mord som är väldigt blodiga men gjorda med väldigt ostiga effekter (Carlo Rambaldi som ligger bakom effekterna är en sfx-räv som finns med i eftertexterna till filmer som A Lizard in a Woman’s Skin, Flesh For Frankenstein, Blood For Dracula, Deep Red, Alien, Possession, Dune, samt ET!). Klippning står dåren Bruno Mattei för och det tackar vi för och njuter av passager med extremt omotiverade ”negativvända” färger och mordsekvenser som har epilepsi. Som om det inte räckte bjussas på ett soundtrack med skön funky flumrock från Bruno Nicolai. Småkonstig och mörkt smutsig film med en uppgiven atmosfär och en känsla av uttråkad hopplöshet. Me love!

DEATH BED - THE BED THAT EATS

Mycket orginell extremlågbudgetfilm från -77 om en säng som ja just det äter upp människor. Storyn är väldigt simpel och filmen är extremt avskalad på alla vis - foto, scenografi, dialog (som i stort sett icke existerar, det mesta berättas av ett berättarjag som är ett spöke som hålls fången i en vägg bakom en tavla!), effekter, ljud. Ändå lyckas filmen på ett mycket lyckat vis framkalla en mycket surrealistisk drömkänsla, mycket tack vare skådespelarnas ickeskådespel, det långsamma tempot samt det konstiga ljudspåret med pålagda ljudeffekter, knassyntar och allmänt mystiska ljud (som ibland låter lite som nån tidig elektroakustisk experimentmusik straight outa Fylkingen, typ Rune Lindblad eller så). Väldigt unik film som är svårbeskriven men tänk dig att en ung David Lynch, Jean Rollin och Bill Viola får en tusenlapp och blir ombedda att tillsammans filma en Hammer-skräckfilm. Regissören George Barry vet jag egentligen ingenting om, förutom att det här är en studentfilm och dessutom hans första och enda film. Death Bed är en helt underbar film som antagligen avfärdats av fler än en obegåvad tittare som ovanligt dålig b-skräck.

SMILE BEFORE DEATH

Glatt sleazy film med massa krångliga kärleksförhållanden och backstabbing. En kvinna har begått självmord genom att skära av sig halsen med ett krossat glas men var det verkligen självmord... kvinnans dotter hamnar i ett rörigt förhållande med mammams väninna och sin styvfar. Och rörigt blir rörigare... och rörigare. Och inget är vad det synes vara. Extremt många och fina twistar och ett helt oväntat slut som vänder flera gånger. Soundtrack består av två olika tema som manglas fram nästan hela tiden, dels en extremt cheazy cocktailpop-låt dels en skön Bo Hansson-aktig orgelflumlåt – båda väldigt fina musikstycken som sitter som epoxy på hjärnan efter ett tag. Filmen har en lite platt tafflighet men jag är ändå väldigt såld, den vinner på charm och småknäpp atmosfär och vansinniga men ändå logiska twistar.

IGUANA WITH THE TONGUE OF FIRE

En rätt tafflig och slapp giallo vars största behållning är de väldigt blodiga morden där offren först får frätande syra över ansiktet för att sedan få halsen avskuren med rakkniv, det snålas inte med blod och slafs. Filmen funkar men inte mycket mer.

HOUSE OF MORTAL SIN

Mycket fin brittisk 70-talsskräckis av Pete Walker (House of Whipcord, Frightmare) om en katolsk präst som flippar ur och kommer på att det är bäst att bekämpa ondskan och synden med sadistiska mord. Många fina rollprestationer och härligt brunmurrig brittisk 70-talskänsla i denna välskrivna och välgjorda skräckfilm.

MARDRÖM BLIR VERKLIGHET

Har sett den här ett par gånger och den bara fortsätter växa. Mycket märkligt att det inte finns nåt nysläpp av den här lysande filmen. Kopian jag har är ganska mörk och jag skulle väldigt gärna se den med finare bild. Strålande foto och ett superbra soundtrack. Storyn är väldigt skum och filmen plockar från alla möjliga genrer men den beskrivs väl enklast som nån slags psykologisk thriller-drama med giallo- och scifi-inslag. Stämningen är skönt drömlik och skruvad och de många drömscenerna flyter in i "verkligheten" på ett mycket välgjort vis. Överhuvudtaget är filmen väldigt välgjord på alla vis. En av mina absoluta favoriter när det kommer till genrefilm... frågan är bara vad det är för genre.

ZOMBIS ÅTERKOMST

Paul Naschy är den nekrofilt lagde dödgrävaren Igor som smyger omkring i lönngångar och fnissar ondskefullt. Det blir mordmysterier, telepatiskt styrda zombies, seanser, gravvalv, slott, hästdroskor, rädda bybor, oväder, galen proffesor... ja hederlig spansk gotisk skräck helt enkelt. Lysande film!

LAGENS BLODIGA HAND

Skön crime med en extremt hård Klaus Kinski i slick 70-talskostym och skeva pilotbrillor. Filmen kryllar av stenhårda korrumperade snutar och hänsynslösa bovar men allra hårdast är såklart Kinski som psykopatisk hitman som inte rör en min eller säger ett ord filmen igenom. Vid ett tillfälle straffar han en tjallare genom att svetsa honom i skrevet. Storyn är kanske rätt platt och utan riktigt sting till en början men det tar sig efter ett tag och det är en trevlig och klart sevärd crime-rulle.

BLOOD ORGY OF THE SHE DEVILS

Hippies, häxkonster, experimentellt syntsoundtrack, en extremt krum exorcist som skjuter laserstrålar från händerna, satanisk gogo-dans, historiens värsta överspel och dialog som skriks fram, en man som stryper en kvinna till tonerna av ett gökur med massa eko, inzoomningar som skulle göra Jess Franco stolt. Helt enkelt en fantastisk timme och femton minuter.

Den gula listan - part 1

På ett filmforum jag brukar hänga på startades för ett tag sedan en tråd där folk lägger in sina giallo-topp-fem-listor. Jag har alltid haft svårt att lista eller betygsätta filmer och kunde inte komma fram till en toppfem på något vis. Något slog slint i huvudet och jag kom på idéen att se om alla (nåja... så många jag orkar och kan få tag på i alla fall) giallos och betygsätta dem efter ett gialloanpassat betygssystem. Jag kan inte påstå att det är ett ultimat system (för det är det inte, jag har redan märkt av en del klara brister) men det är till för mig själv, för mitt eget höga nöjes skull - samt förstås för att slutligen kunna presentera en toppfem. Jag har redan, som sagt, märkt av brister i det här betygssystemet och kommer antagligen efter jag plöjt igenom alla filmerna (i vilket fall de ca 70-80 st som är hyffsat enkla att få tag på) se om de bästa, de som fått typ betyg 4 eller mer och noga plocka ut en toppfem-lista. Vaddå nördigt?

Systemet är enkelt och bygger på att jag sätter betyg på varje film utifrån fem olika delmoment. Dessa fem delmoment är det som jag anser är de viktigaste delarna i en giallo.
Betygsskalan för delmomenten är 1-5 där jag tänker mig:

1 - usel
2 - okej
3 - bra
4 - mycket bra
5 - lysande

Delmomenten är fem till antalet och är följande:

Manus - här bedöms plot, twist, red herring och hur berättelsen fungerar dramaturgiskt etc.
Mord - här bedöms mordens snygghet, fantasifullhet etc.
Musik - här bedöms soundtracket
Atmosfär - här bedöms filmens atmosfär och stämning, hur mycket jag sugs in i filmen etc.
Estetik - här bedöms filmen estetiska och stilistiska kvaliteter, bildens komposition, skönhet i miljöer etc.

Slutligen adderar man de fem delmomentens betyg och delar med fem och sådärja, ett betyg!

Här kommer en lista på de giallos jag plöjt hittills.
Betyget står efter varje titel.
(och förresten, är det någon som anser det extremt stötande att jag använder mig av min egen försvenskade böjning giallos istället för den filmnördskorrekta gialli så är jag extremt inte intresserad av att höra din åsikter i frågan. tack men nejtack)

Watch me when I kill – 2.2
Manus 2 Mord 3 Musik 3 Atmosfär 2 Estetik 1
Kommentar: seg och rätt tafflig, ful film utan fina miljöer eller fint foto, soundtrack en okej kopia av deep red, okej mord i en ugnsform i ugn + ett riktigt snyggt mord i badkar. Vansinnigt abrubt slut utan större klimax. Mycket dålig kvalitet på VCI-dvd:n.

The case of the bloody iris – 4.6
Manus 5 Mord 4 Musik 4 Atmosfär 5 Estetik 5
Kommentar: lysande giallo med alla rätt. Morden skulle kunna toppas och varieras ytterligare, musiken tangerar en femma, ska lyssna mer noga när jag ser filmen med bra högtalare.

The Forbidden photos of a lady above suspicion - 3
Manus 3 Mord 1 Musik 4 Atmosfär 4 Estetik 3
Kommentar: snygg och välgjord film med skönt kinky stämning och mycket fint Morricone-soundtrack. Dock är den helt utan mord vilket är ett orginellt drag som kanske borde premieras men tvunget blir en etta och drar ner huvudbetyget.

The Pyjama Girl Case - 3.4
Manus 4 Mord 2 Musik 4 Atmosfär 3 Estetik 4
Kommentar: orginell och bra film med en speciell stil men inte helgjuten som giallo. Underbart soundtrack från Riz ”Mondo Cane” Otolani som varvar mellan riktigt cheesy eurodisco, pumpande krautbeat och mera ordinära suspense-toner. Unik film som säkert kan växa ytterligare vid omtittning.

The blue eyes of the broken doll - 3.4
Manus 4 Mord 3 Musik 3 Atmosfär 4 Estetik 3
Kommentar: Härlig stämning och en riktigt bra historia i denna spanska giallo där charmknutten Naschy får anställning hos tre mycket skumma psykiskt instabila och fysiskt handikappade systrar som bor i ett stort gods på landet. Bisarr atmosfär och fint manus med flera twistar och en Naschy i toppform. Kvaliteten på holländska kassetten var inte den bästa, kanhända skulle en upprustning ge den en 4:a i estetik.

The corruption of chris miller - 4
Manus 4 Mord 3 Musik 3 Atmosfär 5 Estetik 5
Kommentar: tveksamt om denna spanska film är en giallo men den har omnämts som det. Jag ser snarare ett orginellt och mycket bra skruvat drama med inslag av slasher, sleaze, gotisk skräck, terror och giallo. En ung kvinna och hennes styvmor lever i ett inte helt friskt förhållande och dessutom dyker en testosteronpumpad och mysfarlig ung man upp och invecklar det hela. Skönt skruvad och bisarr stämning och jag sögs in i filmen obönhörligen. Om jag skulle bedömma den som film är det en klockren 5:a rakt av, efter mitt nördiga giallosystem blir den en 4:a. Fast egentligen är det ju ingen giallo som sagt, inte i min värld i alla fall, däremot är det en av mina favoritfilmer, just nu i alla fall. Dålig print och jag önskar innerligt att en dvd dyker upp men det finns väl risk för att det inte kommer hända.

Blood and black lace - 5
Manus 5 Mord 5 Musik 5 Atmosfär 5 Estetik 5
Kommentar: full pott! Klockren giallo med precis alla rätt. Total njutning från början till slut.

The bird with the crystal plumage - 5
Manus 5 Mord 5 Musik 5 Atmosfär 5 Estetik 5
Kommentar: perfekt giallo.

Cat o ’Nine Tails - 4.6
Manus 4 Mord 5 Musik 5 Atmosfär 4 Estetik 5
Kommentar: himla bra film men kommer inte riktigt upp i samma klass som crystal plumage.

Killer must kill again 3.4
Manus 3, mord 3, musik 3, atmosfär 4, estetik 4
Kommentar: Konstig giallo då det inte för en sekund är hemligt vem mördaren är. Bra film hursomhelst som är överaskande välgjord och välregisserad för att vara Cozzi men man saknar nästan lite tok och dumheter. En slick och stram film med en lysande Antoine Saint-John i rollen som psykopatisk mördare.

Death walks at midnight – 3.4
Manus 3, mord 4, musik 4, atmosfär 3, estetik 3
Kommentar: mysig och habil giallo med schyst longejazz-musik och hård stämning.

Seven notes in black – 4.2
Manus – 5, mord - 3, musik - 3, atmosfär - 5, estetik - 5
Kommentar: en riktigt slick och snygg koncentrerad giallohistoria med flera twistar och ganska orginella sådanna. Kommer inte ihåg hur musiken var därför en 3:a.

Four flies on grey velvet – 1.6
Manus 1, mord 1, musik 2, atmosfär 1, estetik 3
Kommentar: oengagerad och dålig film. Slarvig på alla sätt och räddas från uselhet endast pga i några stycken fint och flummigt foto och klipp.

All the colors of dark – 4.2
Manus 4, mord 3, musik 4, atmosfär 5, estetik 5
Kommentar: skönt psykadelisk stil och känsla och riktigt snygg film. Bra och engagerande historia men lite dåligt på mordfronten. Lite Rosmarys Baby-vibbar med satanism och baby-tema. Bra!

Your vice is a locked room and only i have the key – 4.6
Manus 5, mord 4, musik 5, atmosfär 5, estetik 4
Kommentar: mycket bra film med lyckade twistar, skönt ond atmosfär, lysande skådespelarinsatser och ganska orginell giallohistoria som utspelar sig på ett lantgods – ingen storstad så långt ögat når. Scenen när den labile författaren sitter och maniskt knackar in att han ska döda sin fru på skrivmaskin kan man anta direkt inspirerat till den något mer kända scenen i den något mer kända The Shining (om det nu är Kubrick eller King som snott idéen från Martino vet jag iofs inte då jag inte har läst boken Shining).

GROTESQUE

Groteskt dum film! Linda Blair hälsar på sina föräldrar tillsammans med en kompis. Dessvärre har ett gäng mycket arga "punkare" vägen förbi och de utövar lite terror och ond bråd död på familjen. En halvtimme in i filmen är hela familjen slaktad. Då visar det sig att det finns ett lönnrum i huset där en utvecklingsstörd och vanskapt lillebror håller hus och han tar gruvlig hämd på arga gänget och dödar dem en efter en. När han är precis på väg att avliva de två sista ondingarna dyker polisen upp och skjter honom, då de tror att det är han som slaktat familjen. En farbror till familjen dyker upp och kräver hämnd på punkarna, detta gör han genom att tillfångata dem, binda fast dem vid varsin bår och operera om dem till fula och vanställda missbildade. Innan han gör det passar han på att avslöja att den missbildade lillebrodern egentligen var hans son och att även han själv är missbildad, varpå han tar av sig sin "mask" och visar upp sitt sanna fasansfulla ansikte. Sedan fryses bilden och filmen brinner upp och det visar sig att allt varit en biofilm och i publiken sitter skådespelarna från familjen och undrar varför filmen fastnade. Det visar sig att biografmaskinisten blivit överfallen av två riktiga monster som tycker filmen ger en osann och vulgär bild av hur det är att vara monster. Sen springer de in i salongen och jagar ut alla och börjar sedan kramas och hoppa av glädje. Slut!
Av alla dumma filmer jag sett tillhör nog den här eliten av dumhet. Det finns liksom ingen hejd på knasigheterna och när man tror att det inte kan bli dummare tar hela filmen sats och söker upp en ny ännu dummare väg. Allt framförs med ett vansinnigt överspel från samtliga skådisar. Jag är mållös. Trailer finns här

THE BLUE EYES OF THE BROKEN DOLL

Härlig stämning och en riktigt bra historia i denna spanska giallo där charmknutten Naschy får anställning hos tre mycket skumma, psykiskt instabila och fysiskt handikappade systrar som bor i ett stort gods på landet. Bisarr atmosfär och fint manus med flera twistar och en Naschy i toppform.

CORRUPTION OF CHRIS MILLER

Denna film brukar kallas en spansk giallo, jag ser snarare ett orginellt och mycket bra skruvat drama med inslag av slasher, sleaze, gotisk skräck, terror och giallo. En ung kvinna och hennes styvmor lever i ett inte helt friskt förhållande och dessutom dyker en testosteronpumpad och mysfarlig ung man upp och invecklar det hela. Skönt skruvad och bisarr stämning och jag sögs in i filmen obönhörligen. Klockren film och en av mina favoriter bland eurotrash, just nu i alla fall. Dålig print på grekkassetten och jag önskar innerligt att en dvd dyker upp men det finns väl risk för att det inte kommer hända.

ENCOUNTERS IN THE DEEP

Mera bermudatriangel-raffel från Tonino Ricci och det innebär förvirring och snurrigheter med försvinnande skepp, ufos, undervattensgrottor, påsköstatyer, mystiska ljuseffekter och lite arkivfilm på hajar. Bra grejer!

BEASTMASTER 2 - THROUGH THE PORTAL OF TIME

Dar The Beastmasters onde bror Lord Araklon och häxan Lyranna färdas genom en magisk port till en paralell värld, som råkar vara Los Angeles år 1991, för att hämta en neutronbomb så de kan rule the world. Dar blir alltså tvungen att pysa över till 90-talets LA han med och bekämpa ondskan och det blir massa knas och snurr. Barbarerna får klä sig i moderiktiga kläder och lära sig viktiga uttryck som "dude", "chill" och "rock´n´roll". Marc Singer som spelar inoljade barbaren Dar känner vi igen från tv-serien V där han spelade den rättrådige motståndsmannen Mark Donovan. Det här är inte bara en dum film, det är dumt till och med för att vara en barbarfilm. Men såklart vansinnigt charmigt och underhållande.

HAJFILMSOMSLAG

PANIC

Eftersom jag är dum i huvudet fortsätter jag titta på Tonino Ricci-filmer, det finns en märklig dragningskraft i hans förvirring och dumhet som tvingar mig att se skiten. Den här filmen är nog den dummaste av dem alla ändå. Dessvärre är den inte särskilt förvirrad eller snurrig, bara dum och tråkig. Jättedum. Jättetråkig. En professor blir utsatt för ett mystiskt rått-virus och blir nåt slags slemmigt råttmonster med problemhud, dreadlocks, trasiga kläder och dålig hållning (lite som en crustpunkare med andra ord). Det är dumt, tråkigt och extremt oengagerande. Soundtracket av Marcello Giombino varvar mellan ordinärt tråksoundtrack och helsnurrig extremidiotisk dårmusik, inte helt olikt The Residents knäppaste stunder. Orginaltiteln Bakterion är rätt fräck men givetvis måste den tvunget ändras till det tråkigare Panic.